Om fosterlandskärlek

Vänsterfolk har nästan alltid aversioner mot alla de begrepp som

är grundläggande i vanliga människors liv.

Hemland, familj, kärleken mellan man och kvinna - se där tre

saker som jag själv håller för mer än det allra mesta.

Ändå är de anatema i det mesta av det som kallas kulturdebatt

och kulturbevakning idag.

Grundarfäderna, exempelvis Axel Danielsson, insåg att med den

kulturliberalt smittade hållningen skulle socialismen aldrig bli

någon kraft.

Så här skrev han:

"Men kan en socialdemokrat älska 'våra strömmars brus', så länge

den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska

'bäckarnas språng', så länge endast strändernas ägare få fiska

kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska 'den

mörka skogens dystra sus', där baggbölarens yxa förjagat

skogsnymfen och andra poesier, älska 'stjärnenatten', varunder en

här av utplundrade proletärer hacka tänderna av köld, och

'sommarljuset', i vars sken de få arbeta sig svettiga dag och

natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som

ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra,

eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och

mödosam stig. På det sättet är jag patriot och väl även de flesta

andra.....

Det är nu, som om vi alla väntade på tecken och under. Men vad jag för min del väntar på är de stora tillfällena till handling. Jag vet, att de skola komma, och jag vet även att de första skola gå förbi, utan andra resultat än en massa offer, som voro onödiga, därest svenska folket icke varit vad det är, ett av de sämsta, trögaste och småaktigaste folk i Europa. Jag älskar det ändå, ty det är mitt folk, och jag drömmer ännu om det stora uppbådet och den slutliga nyårsringningen, då slavarnas massa går templets dörrar förbi och söker riddarnas borgar för att kräva ut sitt frihetsbrev."

Citerat efter P-O Zennströms "Lucifer", Norstedts 1967,  s 222

Stefan Lindgren