Lögnarnas allians

I Der Spiegel 48/1994 försöker Klaus Wiegrefe reda ut hur det var med

det löfte som västmakterna påstås ha gett Sovjetunionen 1990 att Nato

inte skulle expandera österut.

Frågan har behandlats förut, men Ukraina har skapat nytt behov för väst

att försöka krypa ut ur historiska fakta.

Wiegrefe kommer fram till att sådana löften nog har utställts, men han

skapar tyvärr samtidigt nya mystifikationer.,

I en intervju med "Russia Beyond the Headlines", som påstås vara en

regeringen närstående tidning, ska Gorbatjov enligt tysken ha sagt att

frågan om Nato-utvidgning "över huvud taget inte diskuterades"

[überhaupt nicht gesprochen (darüber)].

Nu är Russia Beyond the Headlines en engelskspråkig bilaga till det

ryska parlamentets officiella organ, Rossijskaja Gazeta, där

Spiegel-journalisten hade kunnat kolla originalet:

"Вопрос о 'расширении НАТО' в те годы вообще не обсуждался и не возникал"

(Frågan om 'Nato-utdvigning' diskuterades överhuvudtaget inte de åren och frågan ställdes aldrig).

Just det. Så fullständigt trodde sovjetledaren Gorbatjov och utrikesminister Sjevardnadze på de avgivna deklarationerna om att Nato inte skulle expandera österut, att detta inte ens var "en fråga". Ingen talade om en Nato-utvidgning som en möjlighet.

Enligt Spiegels utredning var Francois Mitterand, James Baker, Douglas Hurd och Hans-Dietrich Genscher alla beredda att erbjuda Sovjet ett löfte om icke-utvidgning av Nato. Baker, Genscher och kanske även Kohl framförde även detta (oklarheten i det sista fallet beror på att ryska och tyska protokoll skiljer sig åt).

"Vad som än sker i Warszawapakten kommer det inte att bli någon utvidgning av Nato-territorium österut, dvs närmare Sovjetunionens gränser", sade Genscher.

"För oss står det fast: Nato kommer inte att utvidgas österut" (10/2 1990 i Moskva).

Samma vecka besökte USA:s utrikesminister James Baker Kreml och gav "järnhårda garantier" att "varken Nato:s jurisdiktion eller stridskrafter kommer att förskjutas österut".

När Gorbatjov sade att en förstoring av Natozonen vore oacceptabel svarade Baker: "Det instämmer vi i."

Det enda som fördragsfästes, i det s k tvåplusfyra-fördraget om Tyskland, var dock att Nato:s stridskrafter inte skulle flytta in i forna DDR. Även detta sveks senare av Nato.

Wiegrefe slutar med iakttagelsen att Nato väntade i fyra år innan nya medlemmar började tas in i Östeuropa. Väntetiden förklaras av en tjänsteman vid Tysklands utrikesministerium med att man "ville ta hänsyn till rysk känslighet".

Det är sådant som kallas realpolitik, konstaterar Wiegrefe.

Ljug motståndaren full, efter fyra år är det ingen som minns vad som sagts.

Likväl är muntligt ingångna avtal också avtal och det är naivt av Natos ledning att tro att löftesbrott till sist inte ska straffa sig. Precis som man har förlorat Krim och troligen Ukraina riskerar man att förlora inflytande i en rad stater. 40 länder lär köa för att komma med i den ryskledda tullunionen.

Lögnarnas allians går en dyster framtid till mötes. Lügen haben kurze Beine, som tysken säger.

Stefan Lindgren