SD fascistiskt?

Rickard Jomshof, SD:s rättspolitiske talesman, anser att
socialdemokratin länge var bolsjeviksmittad.

Personligen har jag aldrig kallat Sverigedemokraterna för ett
fascistiskt parti.

Med tanke på att det gått inflation i just det ordet bör man tala om vad
man menar.


Klart är att det i SD:s historia finns många kopplingar till nynazism.
Å andra sidan ska människor som brutit med sitt förflutna få en
chans. Men hur skiljer man nynazister som förkläder sig till demokrater
från demokrater? Med lögnedetektor?

Och hur mycket i vår s k västerländska civilisation bygger inte på tankar
som lätt integrerades i fascismen?

Erövringskrig och förslavning av andra folk, som idag felaktigt ses som
exklusiva nazityska illdåd, är i hög grad förknippat med stora delar av
Europa och de senaste 100 åren drygt även med Nordamerika (Om nazismens
brittiska rötter se Manuel Sarkisyanz: From imperialism to Fascism: 
Why Hitler's "India" was to be Russia, New Delhi 2003)?

Och visst finns det enskilda inslag - eller tonfall - hos SD som lätt
kan associeras med nynazism. När Sverigedemokraternas rättspolitiske
talesman Richard Jomshof (i svart skjorta och svart slips) skulle
kommentera Magdalena Anderssons nazistuttalande
passade han på att säga att socialdemokratin långt in på 20-talet varit
infekterad av kommunism.

Ett gammal nazistiskt tema är som bekant att det bakom varje socialdemokrat
står en bolsjevik och bakom bolsjeviken - en jude.

Men man måste ändå ifrågasätta det taktiskt kloka i att försöka
fasciststämpla SD - risken är att många av partiets anhängare som
verkligen inte hyser några nazisympatier drivs än hårdare i famnen på
dem.

Generallinjen måste vara att hålla sig till sakfrågorna. I Ukraina där
vi ser fascistiska grupper inte bara i ord utan också i handling
(mordbrand, attentat mot synagogor, öppen militär terror mot "oönskade"
etniska grupper etc) är det befogat att tala om fascism - och där vet
människorna vad fascism varit historiskt.

Typiskt nog har inget av de svenska riksdagspartierna uppfattat några
fascistiska inslag i Ukraina. Dvs. man kan med rätta misstro deras
förmåga att känna igen verklig fascism.

Vill man bekämpa SD:s - ska vi kalla det högerextrema - inflytande måste
de avslöjas i sak. Genom att rösta på alliansens budget sviker de i sak
pensionärer och arbetslösa. Partiet har åkt snålskjuts på kritiken av
Afghanistankriget men utmålar samtidigt islam som det största hotet mot
Sverige under efterkrigstiden och stöder Israels apartheidpolitik.

Med andra ord är det väldigt lite som går ihop i partiets politik och
man kan verkligen fråga sig vad den verkliga agendan egentligen består
av.

Av taktiska skäl röstade Sverigedemokraterna för en budget som är lika
invandringsliberal som regeringens, så även invandringskritiken tycks
vara instrumentell.

Vad jag har försökt säga är att Sverigedemokraternas framgångar måste
tas på allvar. De måste bekämpas med vad som med ett fult ord kallas
social ingenjörskonst, dvs., man måste dränera de våtmarker där de
frodas.

De flesta människor som är invandringskritiska är det inte för att de
primärt misstror människor med annan hudfärg, tro etc utan för att en
invandring på 1 procent av Sverige befolkning per år skapar konkreta
påfrestningar på arbetsmarknad, bostäder, skolor etc.

Lyssnar man på SD:s agitation, i synnerhet på mellan- och lägre nivå
finns det inslag av främlingsfientlighet av det slag som påminner mer om
nazismen. "Svärmorsdrömmen" Jimmie Åkesson förfaller förstås inte till
sådant, men hans nolltolerans tycks inte riktigt ha förändrat partiet i
grunden. Isoleringen av partiet har sannolikt snarare stärkt än
försvagat eventuella nynazistiska element.

Att slå undan benen på SD kräver inte skällsord utan breda insatser, en
vitalisering av samhällsbygget, ett reformprogram av en omfattning vi
inte skådat på länge, av typ miljonprogrammet för bostäder,
enhetsskolans införande, daghemsutbyggnaden osv.

Arbetslösheten på 8 procent kan inte tigas ihjäl. Att komma tillbaka i
full sysselsättning kräver kraftsamling.

Stefan Lindgren