Idag sände BBC ett timslångt program från Manchester där det konservativa partiet har sin årskonferens. Det var en öppen Rysslandsdebatt på ett sätt som vi inte är vana vid.
http://www.bbc.co.uk/programmes/p0343hjp
Självfallet var merparten försvarare av David Camerons "hårda" politik mot Ryssland, med ständiga inlägg i kallakrigsstil.
I programmet redovisas skrämmande siffror som visar att handeln mellan Ryssland och EU har krympt med 126 miljarder euro eller 39 procent sedan sanktionerna inleddes! Det är en summa fullt i jämförbar med EU:s årliga tillväxt.
Några var mer försonliga och blickade med saknad tillbaka på Gorbatjovs tid. De menade att man alltid måste hålla dörren öppen för förändringar (inte i väst tydligen).
Det höjdes åtminstone en klok röst, konservative parlamentsledamoten Daniel Kawczynski,
som fördömde mobbningen av Putin och underströk att politiker måste kunna tala med varandra. Kostnaderna för den fiendskap man sår nu kommer våra barn att skörda i form av krig.
Den hårda antiryska linjen grundades på en agitatorisk upprepning av påståenden som att:
1. Ryssland har börjat ändra Europas gränser med våld och har ockuperat en tredjedel av Ukraina.
2. Ryssland, USA, Storbritannien och Nordirland lovade dyrt och heligt i Budapest 1994 att Ukrainas gränser aldrig fick ändras, i utbyte mot att Ukraina överlämnade sina kärnvapen. Efter upplösningen av Sovjet hade Ukraina blivit världens tredje kärnvapenmakt (en fasansfull tanke att dessa vapen i annat fall skulle ha varit i händerna på Maidanmobben idag).
Varje försök att tumma på de hårda sanktionerna mot Ryssland stämplades av dessa debattörer som "appeasement", Chamberlains ökända politik för att lugna Hitler med eftergifter (en politik som fick motsatt resultat).
Tyvärr hann sakargumenten mot denna argumentation inte komma fram riktigt. Till det första argumentet måste man påpeka att inte Ryssland utan Nato varit först med att rita om Europas karta (se Jan Hagbergs analys av Jugoslavienkrigen på Nyhetsbanken.se idag). För övrigt har inte Ryssland ritat om några gränser så som skedde på Balkan.
Till det andra argumentet måste man konstatera att Budapestdeklarationen 1994 inte innehöll några särskilda garantier för Ukraina. Den upprepade vad som redan står att läsa i FN-stadgan, nämligen att i princip FN:s säkerhetsråd har internationellt våldsmonopol, förutom självförsvarsrätten i artikel 7: 51.
Några garantier mot att någon del av Ukraina skulle utropa sin självständighet och lyckas upprätta en egen stat har självfallet inte de fyra signatärmakterna kunnat ge, bl.a. för att detta skulle strids mot FN-stadgans artikel 1:2.
Men den trotsig Kawczynski fick det i alla fall sagt att påståendet att Ryssland ockuperat en tredjedel av Ukraina är falskt. Med sina korthuggna svar verkade han understryka att bevisbördan inte var hans.
De som har sett ryska invasioner i Ukraina må bevisa det. Det räcker inte med att höja rösten.
Stefan Lindgren
Britternas användning av begreppet 'appeasement' är helt missvisande (liksom det mesta av brittisk krigshistorieskildring). Neville Chamberlain åkte inte till Munchen för att blidka en mäktig tyrann i spetsen för en överlägsen krigsmakt. Utan för rädda Hitler kvar vid makten i strid med den ordinarie tyska preussiska militära elitens planer som var lång framskridna för att störta Hitler. De sökte förgäves stöd från britterna för det delikata projektet. Den planerade invasionen av Tjeckoslovakien ansågs av dessa vara huvudlös och de löpte risken att bli hängda om det misslyckades vilket var sannolikt om de övriga nationerna samarbetade. Hitler som under hela karriären understötts av Britterna hade underhandskontakter med dem och hade därför informella garantier som han vågade lita på. En annan Chamberlain, Houston Stewart, var tidigt i Hitlers karriär hoppfull om att denne var mannen att göra med judarna som Romarna gjorde med Kartagerna. Nu liksom då var målet krossandet av ett självständigt Ryssland (och ett demoniserande av verktyget Tyskland).
SvaraRaderaVad gällde 1938 var det nog värre än så. Som jag visat i mina två tjeckoslovakienböcker "Vi är förrådda" från 1978 och "Kuppen i Prag" från 1990 (i Nationalencyklopedin rekommenderad efter kapitlet om Tjeckoslovakiens historia) så var Chamberlains aktivitet också motiverad av att hjälpa regeringen i Prag att stoppa ett patriotiskt uppror bland majoriteten av Tjeckoslovakiens befolkning som ville göra motstånd emot Hitler. Regeringen i Prag och i synnerhet dess president Benes, ville kapitulera, "to fight another day". Samma sak upprepade han 1948 . . .
SvaraRadera