Jag kan inte påstå att jag kände Henning Mankell. Men hans död träffar mig ändå. Vi var generationskamrater, han bara ett halvår äldre, och nu är han borta. Vem kommer att föra vidare 68-arvet?
En sak kan jag dock omvittna. Henning var en varm människa. Vårt enda möte varade i 30 sekunder på S:t Paulsgatan. Jag var på väg från Leopardförlagets luciakalas och han var på väg dit, försenad och lite svettig. Han bar på en nyss köpt tavla av Torsten Jurell under armen.
Han hejdade mig bara för att skaka hand och tacka mig "för allt jag hade gjort". Och han sa det på ett sätt så att jag tog emot det, även om jag förstår att han i sin ställning tackade hundratals för vad de hade gjort.
På andra kamraters berättelser har jag förstått att han - inte minst - genom sitt mecenatskap och ständigt uppmuntrande hållning faktiskt bidrog till att hålla liv i reminiscenser av det som förenklat kallas 68-rörelsen, en radikal samhällskritik här hemma, stöd åt de fattiga folkens revolutionära frigörelse.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.