gerundium

8 oktober 2015

Svetlana Aleksijevitjs väg


De ryska reaktionerna på Nobelpriset i litteratur är naturligtvis intressanta, för Svetlana Aleksijevitj skriver sina böcker på ryska och är i den meningen en rysk författarinna.

En stor artikel i Vzgljad är öppet kritisk, men inte mot innehållet i det Aleksijevitj skriver, utan för att det helt enkelt inte är skönlitteratur, menar man.


Hon får tidningens erkännande som en stor intervjuare och dokumentalist, inte mer. Hon tillskrivs också förmågan att veta hur man ska gråta och över vem.

Tidningen redovisar sedan 2 753 svar i en läsarenkät. Vad känner ryssarna inför Svetlanas pris?

Glädje | 13,7%

Skam | 20,2%

Förvirring | 54,6%

Förståelse | 5,3%

Hur ser då jag på priset? I viss mån kan jag tillskriva mig "upptäckten" av Aleksijevitj i Sverige. Jag föreslog hennes "Zinkpojkarna" till utgivning på Ordfront förlag. Eva Stenberg på förlaget var positiv och Clas Thor kläckte idén att göra en samlingsvolym i serien "Reportagets mästare", som jag kom att översätta från ryskan ("Förförda av döden"). Hans Björkegren översatte "Bön för Tjernobyl" för samma förlag.

Aleksijevitj gjorde ett par turnéer i Sverige med Ordfront-volymerna, där jag tolkade och skötte det praktiska.


Jag minns bland annat att vi besökte stadsbiblioteket i Gävle och Svetlana ville fråga något. Bibliotekarien presenterade sig blygt: greve Tolstoj!

Ja, han var faktiskt i rakt nedstigande led släkt med den store författaren.

Ett besök i Sigtuna blev en stor upplevelse för Svetlana. Så många  1500- och 1600-talshus! I Vitryssland överlevde inte ett enda kriget.

Sedan sinade kontakten. Jag fick en känsla av att jag påminde henne om någon kommunist hon ville glömma. Vi tyckte rätt olika i många frågor. Om jag beklagade mig över att industrier lades ner, förklarade hon hur bra det var. Osv. Och jag har senare öppet kritiserat något ogenomtänkt hon skrivit i GP, under den långa vistelse i Sverige som följde.

Den risk som Svetlana Aleksijevitj löper genom att leva permanent i Västeuropa är naturligtvis att fjärmas från det folk som en gång gett henne sitt heliga uppdrag. Att hon 2011 bestämde sig för att flytta tillbaka till Minsk och att hon varit sparsam med kritik mot regimen är ett klokt val.

Aleksievitj brukar, omgiven av Lukasjenkoätare, stillsamt påpeka att han är ju i alla fall folkvald.

De strukturer och skikt i samhället som bär upp Svenska Akademien har tämligen fasta föreställningar om vad som är en bra rysk författare. Det är en rysk författare som i något - gärna alla - avseenden förbannar sitt hemlands myndigheter. Det må gälla Bunin, Solzjenitsyn, Brodskij. Av samma skäl kan en författare som Jevgenij Jevtusjenko, aldrig rädd att kritisera missförhållanden i hemlandet, men 100 % patriot (vilket han lustigt nog blev även i USA när han bodde där - en patriotism tycks inte behöva förminska en annan), aldrig få priset. Trots att han är en mycket större poet och författare än både Brodskij och Aleksievitj.

Solzjenitsyn flyttade hem så snart han kunde och behöll därmed på sätt och vis sin förankring. Brodskij hade blivit en mycket större RYSK författare om han levt kvar.

Det ska bli intressant att se hur Svetlana Aleksijevitj fortsatta författarbana kommer att gestalta sig. Hon har nu i snart tjugo år talat om att skriva en bok om kärlek, det svåraste ämnet av alla.


För den som verkligen läst hennes tidiga böcker är det ingen tvekan om att hon är en viktig författare. Hon såg de kvinnliga krigsveteranerna, hon såg krigsbarnen, när alla andra börjat förtränga dem. Hon gav dem röst och gjorde det synnerligen samvetsgrant och skickligt.

Hon är väl värd sitt pris.

Stefan Lindgren

2 kommentarer :

  1. Amir Taheri har recenserat "Persern" av Aleksander Illchevskij, det kanske kan vara en roman även för en svensk publik som spanar efter en ny stor rysk romanförfattare (fastän den bara är på 600 sidor):


    http://english.aawsat.com/2015/09/article55345002/the-russian-novel-is-back-with-an-american-accent

    SvaraRadera
  2. Apropå att förbanna sitt hemlands myndigheter - det gällde väl inte Sjolochov? Jag läste honom med stor behållning som 14-åring. Vad jag minns så fanns det syrliga kommentarer om att akademin hade gett priset till en stalinist.

    Mats Danielsson

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.