Finska särmeningar

Finland visar upp en offentlig fasad av lojalitet med EU i Ukrainafrågan.
Men viktiga opinionsbildare i Finland säger nej till sanktioner och ja till
direkta samtal med Ryssland.



I dag möts EU-ländernas ledare i Bryssel för att diskutera möjliga
sanktioner mot Ryssland. Samtidigt har Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa, OSSE, skickat militärobservatörer till Krim. Därför
skulle sanktioner i det här skedet vara ett misstag. Det säger Heikki
Talvitie, ordförande för Samfundet Finland-Ryssland och tidigare ambassadör
i Moskva.

- Om man börjar en diplomatisk process för att förbättra vissa möjligheter
att bygga upp en OSSE-process som kunde förmedla mellan EU, USA och
Ryssland, ska man vara ganska försiktig beträffande sanktionerna, säger
Talvitie.

Om EU-ländernas ledare i dag beslutar att införa sanktioner kommer Ryssland
att uppleva det här som att man inte är villig att förhandla i positiv anda,
anser Talvitie. Sanktioner skulle bara leda till ryska motaktioner.

- Jag utesluter inte sanktioner i ett senare skede.

Enligt Talvitie har Finland redan nu har orsakat stor skada för handeln
mellan Finland och Ryssland.

- Jag förstår att det är viktigt för Finland att visa solidaritet gentemot
Europa. Men regeringen har nu talat om sanktioner under en veckas tid, utan
att ha några sanktioner på bordet. Man har redan nu skadat ganska mycket
våra egna intressen på det handelspolitiska fältet.

Talvitie önskar att Finland nu skulle välja den tyska linjen, det vill säga
försöka nå en lösning utan sanktioner.

- Ryssland är mycket stark i den här krisen och man kan inte hota och
förvänta att Ryssland kommer att backa, säger Talvitie enligt YLE.

I Hufvudstadsbladet bloggar Bjarne Nitovuori i liknande tonart.

"Det är otvetydigt att Ryssland brutit mot internationell rätt i Ukraina och
att Vladimir Putin ljuger om de ryska styrkorna på Krim.

Men samtidigt kan det visa sig ha varit den dåvarande oppositionens
ödesdigra misstag att underkänna den överenskommelse som träffades 21.2
mellan president Viktor Janukovitj och oppositionen under överinseende av
Polens, Frankrikes och Tysklands utrikesministrar. Det skulle också ha
garanterat ett presidentskifte inom detta år.

Nu avsattes Janukovitj troligen grundlagsvidrigt. Ett entledigande hade
enligt den ukrainska grundlagen förutsatt en impeachment-procedur alltså
något i stil med vår riksrätt. Att presidenten flydde fältet, lämnade
presidentpalatset obevakat och inte meddelade var han befann sig samt
dessutom undertecknade ett brev där han begärde rysk militär hjälp gjorde
givetvis hans ställning ohållbar.

Hos oppositionen stör mig dessutom att extremhögern ingår i den nya
regeringen och att man skyndade sig att skrota en lag som garanterade bland
annat den ryska minoritetens rättigheter (enligt uppgift har skrotandet dock
återtagits).

Men som sagt: Ryssland är huvudskyldigt till den nuvarande krisen.

Jag har framför allt på Facebook noterat att det bland finländarna råder
delade meningar om krisen, även om hur Finland borde agera. Ändå skriver
Helsingin Sanomat, senast idag, att det hos oss råder stor enighet om att
Finland bör sköta Ukraina-krisen utryckligen genom EU.

Den enigheten är nog inte så kompakt. Läs till exempel vad förre Moskva- och
Stockholms-ambassadören Heikki Talvitie skriver om hur det skadar Finlands
intressen att sköta relationerna till Ryssland enbart via EU. Talvitie är
numera ordförande för Samfundet Finland-Ryssland.

Konflikten mellan den nuvarande officiella linjen och Talvities syn utgör en
fortsättning på en gammal motsättning redan från 1800-talet om hur man skall
förhålla sig till Ryssland/Sovjetunionen. Talvities linje påminner om den
efterkrigstida politiken, den som kallades Paasikivi-Kekkonen-linjen och
senare ofta i pejorativt syfte finlandiseringspolitiken.

Den nu förhärskande linjen går ut på att vi genom att vara en del av en
starkare enhet, EU, kan pressa och påverka Ryssland. Den andra ståndpunkten
är att vi inte skall försöka pressa Ryssland utan anpassa oss och driva våra
egna nationella intressen, som inte nödvändigtvis överensstämmer med de
övriga EU-ländernas intressen", slutar Nitovuori.

Stefan Lindgren