Mahmoudi har fel om Krim

Sent omsider ser jag Said Mahmoudis inlägg i Svenska Dagbladet 20 mars, länkat till Folket i Bilds hemsida. Han påstår bl.a. att de flesta ensidiga självständighetsförklaringar har avvisats av omvärldens som olagliga. Det stämmer inte.

Ensidigheten har varit regel snarare än undantag.Mahmoudi  skriver bl.a.

"Huruvida ett folk som på grund av sitt språk eller sin etnicitet skiljer sig från majoriteten i ett land har rätt att bryta sig loss från moderstaten är en omdiskuterad fråga inom folkrätten. Detta framgick tydligt av de inlagor som ett 30-tal stater lämnade till Internationella domstolen 2008 när FN:s generalförsamling begärde ett rådgivande yttrande från domstolen angående Kosovos beslut att förklara sig självständigt från forna Jugoslavien (Serbien) och dess förenlighet med folkrätten….

De flesta självständighetsförklaringar har dock avvisats av omvärlden som olagliga eftersom de har varit ensidiga och i strid mot moderstatens suveränitet och territoriella integritet. Två exempel är Norra Cypern (1983) och Republiken Srpska i Forna Jugoslavien (1992).

Vissa domare som deltog i Internationella domstolens överläggningar om Kosovos självständighetsförklaring ansåg att en ensidig självständighetsförklaring kunde accepteras som folkrättsenlig i vissa exceptionella situationer, såsom när en folkgrupp ständigt har förvägrats att delta i landets politiska liv eller har blivit utsatt för systematisk diskriminering och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Detta kriterium kan ibland vara vägledande för att bestämma huruvida en självständighetsförklaring är folkrättsenlig.

De offentliga uppgifterna om den rysktalande befolkningen på Krim tyder på att de inte har varit utsatta för någon systematisk förföljelse eller diskriminering."

Mahmoudis resonemang är vilseledande. Som Norge påpekade i sin inlaga rörande Kosovo till Internationella domstolen i Haag har det snarare varit regel än undantag att självständighetsförklaringar varit ensidiga. Långtifrån alla har varit omtvistade. Churchill kallade på sin tid ensidiga självständighetsförklaringar för "the worst of all possibilites" (som regel för kolonialmakten), men alltså inget omöjligt:

1776: USA

1912: Albanien

1919: Irland

1965: Rhodesia

1967: Biafra

1970: Bangladesh

1983: Norra Cypern

1991: Kroatien

1991: Slovenien

1992: Abchazien

2008: Kosovo

2014: Krim

Norra Cypern som professorn nämner är ju speciellt genom att området två gånger invaderades av Turkiet på 1970-talet innan den självständiga staten utropades 1983.

Men man kan konstatera att vilka sanktioner som än funnits har EU till och med i ett så omstritt fall sedan 2008 accepterat fullbordat faktum och satsat på att åstadkomma avspänning mellan öns båda statsbildningar.

Det borde man också göra vad gäller Krim - ju förr ju bättre.

Kosovo erkänns av 108 stater i världen trots att den staten tillkom "på spjutstångs ände", som det heter, i en direkt följd av Nato:s anfallskrig mot Jugoslavien. I det fallet finns dock speciella skäl till att självständigheten var kontroversiell. Kosovo hade enligt avtal med Belgrad hamnat under FN-administration under den uttalade förutsättningen att det inte skulle avskiljas. När myndigheter under FN:s egid likväl utropade självständighet var det ett brott mot FN:s säkerhetsråds resolution 1244.


Argumentet att Krims befolkning skulle vara berövade den rätt som så många andra folk tagit sig grundar professor Mahmoudi på vad? Det redovisar han inte.

23 februari i år beslutade Verchovna Rada, på kuppregimens första dag, att avskaffa språklagen som ger "minoritetsspråken" vissa rättigheter.

Bortsett från det tveksamma redan i att beteckna ryskan som minoritetsspråk, då den enligt sociologiska undersökningar är förstaspråk i mer än femtio procent av hushållen i Ukraina, är det uppenbart att en återgång till förhållandena före 2010 års språklag innebär en språkdiskriminering. Att lagens ikraftträdande uppskjutits har uppenbarligen inte stillat den rysktalande befolkningens oro.

Enligt European Commission against racism and intolerance (ECRI) har fallen av diskriminering av bl.a. ryssar tilltagit sedan 2000.

Att ifrågasätta Krimbornas eget omdöme är förmätet. 1991 röstade 54 % av Krimborna i god tro för Ukrainas självständighet. De trodde inte att det skulle uppstå några svårigheter för dem i ett självständigt Ukraina. 23 års erfarenheter av ukrainsk laglöshet och tilltagande extremnationalism har uppenbarligen fått dem att ändra sig. Ukraina är idag ett land utan armé, utan polis, utan självständiga domstolar och utan oväldig ämbetsmannakår. Krims avskiljande är ett naturligt  resultat av detta vanstyre.

Stefan Lindgren