Ivar Lo och krigsaktivisterna

När finska vinterkriget utbröt i november 1939 splittrade det den svenska opinionen. Högerkrafterna ville att Sverige skulle gå in i kriget. När det inte gick försökte de organisera en frivilligstyrka.

Ivar Lo-Johansson var en av de få som stod emot krigsaktivismen.I sin roman "Soldaten" (1959) berättade Ivar Lo:

"En dag i slutet av december när jag stod och såg ut genom fönstret på Bastugatan kom en bekant cyklande gatan framåt. Jag kände nästan ögonblickligen igen honom, fast jag såg honom i lodperspektivet uppifrån. Det var en son i en familj som jag en tid umgåtts en smula med. Han var i tjugoårsåldern. Han hade satts i skola med att värva frivilliga för Finland. På nyåret tog aktionen fart."

I värvningspropagandan ingick bl.a. skriften "Uppbåd". Ivar Lo skriver:

"Av de tretton undertecknarna av skriften, samma ena som ställde sig till förfogande för värvningsföredragen, var tolv stycken helt frikallade från militärtjänst. Tre var från början kronvrak, sex var överåriga, två fria på grund av senare inträffad sjukdom, en hade smitit från värnplikten och aldrig ens exercerat. En hade fraktats i rullstol till telefonen för att förklara att han skrev under. En hade fel på benen, en annan hade blivit kronvrak på grund av fötterna. Endast en av de tretton var militärtjänstduglig."

Och den personen arbetade i försvarets förströelsedetalj istället för att själv gå ut och kriga.

"Kriget var nu i en hast ett faktum som ögonblickligen utlöste en samlad svensk aggressivitet, Den spårades inte alls hos de värnpliktiga. Det var hos andra man märkte den. Sverige hade inte haft krig på etthundratjugofem år. Många trodde heller inte att landet skulle behöva bli inblandat i något krig. Det fanns en spridd legend som berättade att den nation som förde sädesfält och himmel i sin flaggas färger inte skulle behöva delta i något mer krig. Många lutade åt trolleri och spådomar och kände sig därför säkra. Många trodde på kungen.

Men det fanns ändå en mängd svenskar som i princip inte hade någonting emot att det small mellan andra nationer. De ville gärna vara åskådare. Det fanns en under den långa freden uppsamlad sadism i nationen. De ville att någonting verkligt betydelsefullt skulle ske medan de själva ännu levde.

De latenta krigsentusiasterna var av många slag. Det var krigsspekulanterna på hemmafronten. Det var de gamla utlevade, de senila. Det var de som var missnöjda med landet som det var, De hade blivit förödmjukade av livet. Det var alla de som konventionellt var uppfostrade till att tro att det måste bli krig. Det var en del av hemma frontens stora massa, som trodde att det måste bli ett nytt krig, därför att historien tidigare hade haft krig."

Med bitsk ironi berättar Ivar Lo om "socialister" och "internationalister" som plötsligt förvandlats till krigsaktivister och propagandister. Han berättar också om de cyniska organisatörerna som räknade med att hitta 60 000 "olyckligt förälskade" ynglingar som gärna skulle gå ut i kriget utan att veta vad det handlade om.

Finkänsligt nog nämnde Ivar Lo inga namn. Men den 13:e undertecknaren var Harry Martinson och hans hustru Moa Martinson tog ut skilsmässa samma vinter. Tillsammans med Vilhelm Moberg och generalen Ehrensvärd m fl besökte han frivilligkompanier i Norrbotten för att tala till "mannarna".

Där fanns också Eyvind Johnson, som gått en lång väg från banvaktarstugan i Boden, Ebbe Linde, Harald Beijer och Olof Lagercrantz (som långt senare uttalade sig ångerfullt).

Den svenska regeringen som redan i oktober 1939 - innan kriget börjat! - börjat skicka hjälp till Finland (som totalt skulle uppgå till nästan en finsk årsbudget) värjde sig mot de mest extrema och varnade i riksdagen för "okritisk beblandelse med frivilligherrarna" (Alf Johansson: Per Albin och kriget, 1984, s. 108).

Det var en vådlig balansakt. 13 december tillträdde samlingsregeringen. I krigets sista skälvande minuter satte Sverige in stridsflyg. De två första planen kolliderade med varandra. Ett 70-tal svenska män stupade innan kriget upphörde i mars 1940.

Man behöver inte tillägga att om krigsaktivisterna hade lyckats och Sverige hade hamnat i krig med Sovjetunionen hade historien kunnat ta en helt annan vändning.

Stefan Lindgren