11 januari 2015

Hjälplös Calmfors


Ekonomiprofessor Lars Calmfors artiklar om tiggeriet i Dagens Nyheter
visar det liberala etablissemangets hjälplöshet inför ett relativt litet
samhällsproblem.

Ett tiggeriförbud skulle lösa den gordiska knuten. Det kan EU inte
stoppa.



Som lyckligt barn på Rudbecksgatan 27 i Örebro undrade jag förstås vad
skylten på porten mot gatan betydde? "Bettleri och utbjudande av varor i
denna fastighet är förbjudet".

Föga anade jag att "bettleri" var detsamma som tiggeri och ännu mindre
att jag i mogen ålder skulle få uppleva detta fattigdomstecken återvända
i full skala.

Idag kan man inte gå till tunnelbanan, en livsmedelsaffär eller ett
köpcentrum i Sverige utan att stöta på tiggare från Balkan.

Hur ska man hantera detta? Idag är det upp till var och en. Blunda och
titta åt andra hållet. Skänka lite grann eller skänka så mycket man kan.

Uppmaningar från bl.a. Bo Rothstein att sluta skänka pengar eftersom
detta försenar en politisk lösning har förklingat ohörda. Han liksom
alla som stött hans linje anklagas för hjärtlöshet.

De som skänker lite grann eller mycket - och därmed bidrar till att fler
söker sig till branschen, där medellivslängden enligt en undersökning är
47 år - ses däremot som goda människor.

Är det egentligen inte precis tvärtom?

Att de människor som köper samvetsfrihet genom att skänka en slant och
därmed i praktiken skriver under på mottgagarens för tidiga död är
reaktionärer som bidrar till att vrida klockan tillbaka och skapa social
acceptans för tiggeriets återkomst?

Det är ju faktiskt inte"givarna" som hjälper "mottagarna". Istället är
det tiggarna som hjälper en hel välgörenhetsindustri att hållas igång.

Jag tänker på den moderata politikern som sa sig vara stolt över att det
är tillåtet att tigga i Sverige, som om tiggeriet vore någon form av
legitim näringsverksamhet som i den heliga kapitalismens namn måste
accepteras?

Genom att frågan inte avgörs politiskt är det i praktiken en liten minoritet
med extremt libertariansk syn på tiggeriet som bestämmer. Tillräckligt
många "snälla" människor beredda att ge tiggarna pengar kommer alltid att
finnas till hands. Men jag känner mig rätt säker på att en majoritet av svenska
folket skulle vilja se tiggeriet avskaffat i morgon. Det är möjligt.
 
Precis som vi sätter upp räcken på broar för att förhindra unga människor att av en impuls ta livet av sig,
precis som vi har lagstiftning som förhindrar att enskilda "välgörare"
sysslar med eutanasi på våra gamla och sjuka, borde man också ha
lagstiftning som reglerar ett så uppenbart självskadebeteende som att
sitta på asfalten och tigga i ur och skur.

Och då undrar jag vad det var för fel på det tiggeriförbud som Sverige
hade fram till 1964, då det avskaffades för att det inte längre behövdes?

Okej, vi vet att lösdriveristadgan (Harry Martinsons "Vägen ut")
fick groteska effekter under massarbetslöshet, men idag driver ju
arbetslösa knappast omkring, utan tillerkänns ändå visst stöd.

Norge hade förbud till 2005, Finland till 1987, Danmark har det
fortfarande och Rumänien införde förbud mot ihärdigt tiggande 1991.

Vi kan konstatera att EU-lagstiftningen skapat ett moment 22. Människor
från Rumänien och Bulgarien får inte skickas hem. Vi får inte heller
erbjuda dem arbete och bostad eftersom det strider mot regler som
införts för att förhindra "social turism".

Ekonomen Lars Calmfors som hade ett par helsidesartiklar i DN 7 och 8/1
visar hjälplösheten hos en liberal ekonom. Hans förslag är att ge
tiggarna enkla samhällsarbeten, men han är samtidigt medveten att
det bara skulle öka tillströmningen av tiggare till Sverige.

Sammanfattningsvis har det inte framkommit något förslag som löser
problemet eller ens minskar det.

Min slutsats är entydig: det krävs en samhällspolitisk lösning och
endast tiggeriförbud är en realistisk åtgärd som Bryssel inte kan
förhindra.

Den kan naturligtvis kombineras med andra åtgärder, som att starta olika
hjälpprogram på Balkan och att inom EU verka för att Rumänien och
Bulgarien måste respektera sina medborgares rätt till försörjning och
bostad i sina hemländer.

De svenska politikernas ovilja att ta i det här problem tycker jag
vittnar om en feghet och en låt gå-mentalitet som som spritt sig under
den nyliberala epoken. Tiggeriet är faktiskt ett relativt begränsat
socialt problem, som i dagsläget kanske berör 40 000 människor. Men
inte ens det klarar de att lösa.

Jag väntar mig självfallet mer av vänsterns politiker, men också de
borgerliga politikerna borde ta sitt ansvar.

Att tiggeriet en gång avskaffades i Sverige var ju knappast ett partis
förtjänst.

Stefan Lindgren

5 kommentarer :

  1. Jag är en av de onda människor som allt som oftast avstår en slant då någon troligen mindre bemedlad ber om det. Jag gör det ej för att döva ett dåligt samvete. Jag bär inte på större skuld än Stefan Lindgren. Om detta mitt beteende är till skada för de fattiga ber jag dig förklara. Menar du att de grundläggande problemen blir tydligare och att vi därför snabbare kommer att lösa dem om vi slutar hörsamma den fattiges bön om en slant. Gör jag ont vill jag ändra mitt skadliga beteende. Förklara gärna mer utförligt för en som dåligt förstår!
    Vänligen
    Jan-Peter Stråhle

    SvaraRadera
  2. Hur reagerar vi när vi ser en tiggare? En normal, opolitisk människa säger: Oj, då, en krona kan jag väl avvara. En socialt tänkande människa säger: Så här kan vi inte ha det!
    Jag vill tillhöra de senare. Alla lösningar som innebär att vi hindrar dessa människor från att ödelägga sina liv på en iskall trottoar är välkomna. Läste att IOGT någonstans vill anställa lokala tiggare som knappförsäljare. Utmärkt! Får de varma kläder, tak över huvudet och reglerade arbetstider kommer jag att köpa knappar.

    SvaraRadera
  3. Självklart skall vi, eller rättare de inte ha det så. Självklart är alla lösningar som ger tiggaren en bättre försörjnings-strategi välkomna. Det behöver inte sägas och du bör inte förutsätta att jag är dum! IOGTs knappförsäljare vandrar enligt din egen text den hjälplöse liberale ekonomens väg, eller hur? Hur lång livslängd har den vilken ej söker sig till tiggeribranschen? Jag vill absolut se slutet på fattigdom och tiggeri, men kan ej förmå tänka/säga: du förstår väl att det är för ditt och andras bästa när jag nu går dig förbi?
    Men som tidigare, jag är villig ompröva mina tilltag om du tillhandahåller en begriplig förklaring. Vilka mekanismer bidrar till att förbättra tiggarens situation när jag vandrar förbi med sluten plånbok?

    SvaraRadera
  4. JAg tror Calmfors var inne på att stat och kommun skulle fixa jobb. Då uppstår problem, eftersom det står någon halvmiljon i kö redan. Men om frivilligorganisationer gör detta är det ju ett alternativ för människor som vill göra en insats för att hjälpa tiggarna. Ett alternativ till allmosan som ju inte är någon "gåva", utan bidrar till att permanenta en sjuk situation.

    SvaraRadera
  5. "Självklart skall vi, eller rättare DE inte ha det så." Så skrev Jan Peter Stråhle i sitt inlägg. Formuleringen har gnagt i mig. Den är central. De som anser att man ska ge till tiggare anser att tiggeriet är något DOM har - och DET KAN DOM HA.
    Jag anser att VI INTE KAN HA DET SÅ. Jag vill inte leva i ett samhälle som låter människor i ett av världens rikaste länder förnedra sig och förstöra sina liv för att få det FN-stadgan ger dem rätt till.
    Nu kommer det naturligtvis att hetsas mot det "efterblivna" Norge som förbjuder tiggeriet. Vi glömmer att vi själva liksom de allra flesta länder förbjöd tiggeriet när välfärdssamhällena steg fram ur 30-talsdepressionen och efter krigen. Det är den metod vi också måste använda. Naturligtvis måste den kombineras med aktiv social politik för att hjälpa tiggarna att bryta mönstret.
    Hör också ett annat pseudoargument, att allmosor är OK, för tiggarna får gåvor av dem som har det sämst i samhället och "dom vet hur det är". Det är ett sätt att vältra över ansvaret för tiggarna på fattiga. Vid en sjöolycka ber vi inte de drunknande att hjälpa varandra! Än en gång DET ÄR VI SOM HAR TIGGERIET! Du, jag och Löfven och Wallenberg.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.