SvD och antiryskhetens rötter

Tomas Lundin är igång och ljuger om Ryssland och Ukraina i SvD idag på ett helt uppslag.

Min fråga till honom är: Vari består de ryska hotelserna, de "brutala ryska påtryckningarna" (Bildt)?

Nä, just det. Skulle inte tro det.

Samtiga förhållanden som anförs som "bevis" är ju bara konsekvenser av fördrag som Ukraina skrivit på.

Dvs. om Ukraina tecknar ett frihandelsavtal med annan part faller dess privilegier enligt avtalet med den
ryskledda tullunionen, inklusive de subventionerade gaspriser som medlemmarna åtnjuter.

Ukraina kan inte vinna på både gungorna och karusellerna. Det vill säga om inte EU går med på
trepartsförhandlingar som på sikt skulle kunna leda till avtal mellan tullunionen EU och hela det ryskledda frihandelsområdet.

En sådan lösning är bra för världsfreden. EU skyr den som pesten.

Sanningen är att EU går i Nato:s ledband. De galna kärnvapengeneraler som styr Nato är sedan urminnes tider inställda på att förgöra Sovjetunionen/Ryssland och de håller än idag på med sin geopolitiska isolering av kärn-Ryssland,nu långt inne på det forna Sovjets områden.

Dit har de kommit med lögn och bedrägeri (i Reykjavik 1986 lovade USA t ex att Östtyskland inte skulle inlemmas i Nato).

Det är dags att bryta den trenden och förhindra en ny tragedi av typen 21 juni 1941.

Thomas Lundin, en i övrigt vederhäftig reporter, tillåter sig en slapphet i beskrivningarna av Ukrainas vägval som är rätt typisk. Om Ryssland kan man i svenska media skriva vad som helst, så länge det är MOT.

Han skriver till exempel att endast Ryssland erkänt Sydossetien som en självständig stat. Det har även Nicaragua, Venezuela, Nauru och Tuvalu.

Det intressanta här är ju inte att det är så få. Det intressanta är att stater som utan att blinka erkänt Kosovo,
Sydsudan etc. som separata stater för att inte tala om sådana godbitar som Tjetjenien och Tibet, aldrig skulle komma på tanken att erkänna Syd-Ossetien, Abchazien eller Transdnistrien - för att de är ryssvänliga.

Så lite betyder folkrätten i dagens värld.

Personer som Thomas Lundin tycks aldrig fråga sig varför den antikommunistiska antisovjetismen synbart lever och har hälsan trots att både kommunismen (som statsskick) och Sovjetunionen är borta.

Vad är den minsta gemensamma nämnaren mellan antisovjetismen i igår och antirysslandismen idag? Det måste väl vara ryssarna. Det är när man kokar ner alltsammans den ryska rasen det är fel på. Se Mein Kampf kapitel 14.(En skrift som  Angela Merkel utan tvekan är bekant med, varför hon klädsamt nog alltid understryker att Ryssland är "vår östliga partner").

Men är Lundinarna, Laurinarna och de andra reflexmässiga Rysslandsätarna medvetna om vilka traditioner deras antiryskhet går tillbaka på? Det undrar jag.

Mycket få har i svensk historia lyckats sätta sig över denna tradition. Stagnelius, Strindberg, Karl Gerhard... nej, de är verkligen inte många.

Stefan Lindgren