Der Dicke

Det verkar som om vi aldrig kan få nog av Tredje riket och de utseendemässigt föga ariska Übermenschen, förutom Hitlers kelgris Albert Speer, som förknippas med nazismen och dess missgärningar.

Filmen ”Nürnberg” med den australiensiske skådespelaren Russel Crowe, rejält uppäten, i huvudrollen drar publik. (Om än inte i Gefle, sammanlagt sju i en salong som rymmer sextiosex.)

Tiga är silver, tala är guld!

Mer än en gång har jag fått frågan, från människor som uppenbarligen tycker jag har något att förmedla, om jag inte ska starta en podd. Jag har slagit ifrån mig med motivet att jag är en skrivande människa.

Jag skriver bättre än jag pratar. Men, det är klart, man kan ju alltid använda manus.

Äntligen!

Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men nog kan de räknas till fler än på ena handens fingrar, jag med tevens benägna hjälp reser den första dagen i julmånaden till gamla Haga för att på Skolgatan återse mina kära vänner, skrothandlaren Albert Karlsson (spelad av Sten-Åke Cederhök) och sonen Herbert (Tomas von Brömsen). 

Tack, Öppet arkiv på SVT, som gör detta möjligt! Genom den av er behållna Julkalendern från 1982.

Ekstrand om det utvalda folket

Del av en IWW-affisch som tillkom efter en idé på  ett ryskt flygblad från 1901.

Det hände 1945, under den omfattande metallarbetarstrejken, den största arbetsnedläggelsen i vårt land sedan storstrejken 1909, men som nog förtjänar utvärderas som att den inte gav särskilt mycket mer i lönekuvertet än om man hade undvikit konflikt.

En ombudsman från förbundskansliet i Stockholm skickades upp till Sandviken med uppdraget att tala de strejkande till rätta.

För att få dem att gå tillbaka till jobbet.

Maktens pipor

När jag fortfarande var anställd på en statlig tankedisciplineringsanstalt, som jag benämnde min arbetsplats högskolan, brukade jag minnas Jan Myrdals utsaga om de pipor som makten blåser igenom.

Piporna, i detta fall mina kolleger, som lydigt följde alla påbud uppifrån.

Ny krönika av Lasse Ekstrand!

Lasse Ekstrand om behovet av dialog

Picassos fredsduva.

För mig i min strävan att försöka vara intellektuellt anständig, därvidlag innerligt trött på det ensidiga krigshetsandet och rysshatet à la Oksanen i vårt Nato-vänliga land, var det självklart att tacka ja till att tala på FN-dagen 24 oktober detta år under rubriken ”Ge freden en chans”.

Arrangör på Odenplan i Stockholm svensk-ryska vänskapsföreningen. Mitt tal blev kort, beroende på en envis förkylning som satte ned krafterna.

Men huvudtesen gick fram, hoppas jag.

Åter ett varningsord!

I en annan tid skrev Sven Hedin "ett varningsord" för att varna för att glömma bort Sveriges svältfödda försvar.

Sedan detta första varningsord förklingat ohört utstlungade han ett andra varningsord, som återges här. 

I dessa tider när regering och riksdag strävar mot femprocentiga försvarsanslag kan det komma till pass.

Lasse Ekstrand på Skagen

Fiskare på Skagen av Pedert Severin Kröyer

Vi passar ett hus på - i Danmark säger man faktiskt ”på”, inte ”i” - Skagen åt en gammal man som sedan en tid befinner sig på ett plejehjem i Frederikshavn. Han kommer aldrig mer hem till bostaden på Skagen. Och det inser han.

Jag vet inte om det hjälper honom att intala sig att han har det betydligt bättre på den danska inrättningen än vad han skulle haft på ett svenskt vårdhem. Ett dödens tröstlösa väntrum är det likafullt.

Minns någon Igor Kolomojskij?

Denne f d oligark kan skryta med att ha uppfunnit "folkets tjänare", idag militärdiktatorn 
Zelenskyj och dessutom startade han kriget mot de rysktalande i Donbass.

Är det någon som kommer ihåg den fryntlige ukrainske oligarken som hjälpte Volodomyr Zelenskyj att komma till makten. Var finns han nu? är det många som undrar.

Det cirkulerar diverse rykten i Ukraina. Till exempel att Igor Kolomojskij, tidigare ägare till "fabriker, tidningar och ångfartyg", liksom praktiskt taget hela Ukraina och dess presidenter, för närvarande skakargaller i häkte i Kiev… eller befinner sig på en semesterort i västra Ukraina. Eller i sitt vanliga hus nära Dnepropetrovsk (Dnipro).

När tårarna torkat

Influencers utnyttjar behovet av identifikation.

Lärare på högstadier och gymnasieskolor i Berlin, har vittnat om pedagogiska svårigheter när det kommer till att undervisa om Tredje riket och nazismen, vilket ingår i läroplanen. De har numera att konkurrera med aktörer på sociala medier, där alternativa historieberättelser florerar.

Meningssökande elevers behov av identifikation, för att inte säga idoldyrkan, är stark. Så kallade
”influencers” kan utnyttja detta och bli förmögna på kuppen. i Sverige har vi Bianca Ingrosso som det mest iögonfallande exemplet.

Storskrävlare

Det var tungt att lyssna på Ulf Kristersson idag. Jag ville skrika högt. Sällan har en svensk statsminister skrutit mer och sällan har landet varit så vanskött och osäkert.

Superlativen haglade i Kristerssons anförande.

Vad såg Dorothea Lange?

För att se videon med svensk maskinöversättning klicka här!

Den största lögnen

"Historierevisionister", ibland "historieförfalskare", har de kallats. Och, det värsta av allt: ”Förintelseförnekare." 

Det sistnämnda anses straffbart i länder som Tyskland, Österrike och Frankrike. (Även i Sverige från och med 1 juli 2024, rubricerat som ”hets mot folkgrupp”.) Och kan leda till böter eller fängelse. 

Lasse Ekstrand har läst en ny bok i ämnet.

Vinterfiske vid Lena

Här TV-kanalen Rossiyas reporter med ett exemplar av nelma,
en art av laxfisk och en rovfisk som finns i polartrakterna.

Under den ylande arktiska vinden börjar fiskarna skörda det "levande silvret" från floden Lena. Här i Bulunskij-distriktet är höstens fiskesäsong igång, då fisk samlas för att leka. Detta är den bästa tiden för fiske. Men vädret kan vara lite av en överraskning, rapporterar Vesti Nedeli på TV-kanalen Rossiya. Nedan följer texten till TV-reportaget.*


”I år betedde sig floden Lena på ett väldigt, väldigt intressant sätt. Det är som om naturen skyddar sig själv: vindarna, kylan och den tidiga hösten gjorde fiske omöjligt. Men det är okej, det är bara så det är”, säger Mixhail Sivtsev, fiskare vid Bulunskoye kommunala enhetsföretag.

Working Class Hero

På Öresundslinjens Hamlet från Helsingborg till Helsingør, överfarten tar bara drygt 20 minuter så det gäller att hinna inmundiga två pølse och en grön, slår sig ett gäng gubbar ner i närheten av mig, rapporterar 8dagars Lasse Ekstrand.

Gubbarna tjötar på utpräglad värmlandsdialekt, låter som salig Sven-Erik Magnusson från Slottsbron.

Stoltenberg berättar

Jens Stoltenbergs bok om sin tid i Nato 2014-24 är en berättelse, eller ett "narrativ" som man numer säger när det handlar om att sälja in en världsbild.

Framställningen tyngs inte av några noter eller källor och mycket är skrivet på fri hand och knappast verifierbart.

Om vi tar hans framställning av Rysslands "fullskaliga", "oprovocerade" och "olagliga" invasion av Ukraina så är den milt sagt förvirrande.

Bland annat för att Ryssland enligt Stoltenberg först invaderar 2014, så en gång till 2022.

2022 ska man ha skickat "kryssningsmissiler" mot Kiev och Nato erbjöd Zelenskyj en flyktväg.

Dumburken

I kapten Bäckdahls skafferi.

Jag är uppvuxen innan tv:n intog var och varannans vardagsrum.

”Dumburken” döptes den snart till i folkmun. Mina föräldrar väntade länge med att införskaffa en dylik. ”Vad ska vi med en sån till?”

Min storasyster däremot, aldrig rädd för nymodigheter, köpte sig illa kvickt en tv.

Lasse Ekstrand gräver i minnen.

Kannibalen Diding

Psykoanalytikern Julia Kristeva använder termen ”kannibalisera” för att beteckna tillståndet när en efterlevande fortsätter att i tanke och känsla klamra sig fast vid en avliden.

Och skjuter upp sörjandet som något man har att leva med och uthärda. Vilket är svårt som alla som har förlorat en nära och kär kan vittna om.

Ny betraktelse av Lasse Ekstrand...

Klarspråk om pågående etnisk rensning

Stig Sjödin, vän av klarspråk.

Stig Sjödin, uppvuxen på samma bruksort som jag och barndomskompis med min mamma, döpte en diktsamling till Klarspråk, skriver Lasse Ekstrand.

Uppmaningen från den i klassamhället och på verkstadsgolvet formade: ”vi måste lära oss att tala klarspråk”.

Sveket mot Gazas barn

En förtvivlad Greta Thunberg sade nyss efter att hon deporterats från Israel att det som sker framför våra ögon är ett folkmord. Hon lade till att vi inte kan säga att vi inget visste när historiens dom avkunnas över dem som bar ansvaret.

Godhetens motsats är inte ondskan utan likgiltigheten, hävdar Chris Hedges i sin bok Ett förväntat folkmord (Karneval förlag). I den analyserar han Palestinakonflikten ur ett historieperspektiv och kommenterar dessutom dagens situation.

Kaj Odelstå recenserar.

Till dem som "vet" vad Peter Handke står för

Peter Handke. Foto: Nobel Prize.

Peter Handkes anteckningar från resor i sönderfallandets Jugoslavien på 1990-talet borde vara obligatorisk läsning för alla dem i vårt land som redan ”vet” vad Handke tycker och står för.

Kanske utan att ha läst en enda rad av honom.

De sista entusiasterna

Dan Kotka lyssnade på Lasse Ekstrand på Odenplan fredag.

”Dom sista entusiasterna” skrev ordkonstnären Povel Ramel en sång om, som han framförde tillsammans med norska charmtrollet Wenche Myhre.

 När jag under FN-dagen 24 oktober detta år, på temat ”Ge freden en chans”, står på Odenplan i Stockholm och tittar ut över dem som samlats för att delta i ett möte i regi av svensk-ryska vänskapsföreningen infinner sig frågan spontant: Är vi de sista entusiasterna?

Mystifierande russofobi

Ett flygblad från tyska fritänkarförundet.
Fredag 24/10 kl 16.00 talar Lasse Ekstrand på FN-dagen, 
Odenplan, Stockholm. Svensk-ryska arrangerar. 

Vid årets höstvistelse i Tversted i Nordjylland, under lågsäsong med få turister och definitivt inga svenskar förutom vi själva, numera är vi den fattiga kusinen från landet, noterade jag påfallande många tyskregistrerade bilar. Flotta, glänsande fordon av märkena Mercedes och BMW.

Lasse Ekstrand rapporterar.

Roy Jacobsen är död

Roy Jacobsen är död. Han var en norsk, mångsidig författare vars bekantskap ni måste göra snarast om han är okänd för er, skriver Gunnel Engström.

”Sveriges bästa författare är norrman”, skrev Torbjörn Flygt om Roy Jacobsen i en recension och det är lätt att hålla med om det. Redan när jag läste hans genombrottsbok Segerherrarna (1991) var jag fast, och sedan har jag följt hans varierande författarskap med stor uppskattning. Här kommer några få tips.

Leve de vilda strejkerna!

Clas Ohlson vill sänka lönerna för de anställda på centrallagret i Insjön med hela 5 000 kronor och förlänga arbetsveckan för skiftarbetarna med två timmar. De som inte accepterar detta provocerande skambud hotas med sparken, skriver en häpen Lasse Ekstrand.

Jag tror inte mina ögon när jag läser detta. Det är ju rena 1800-talsfasonerna! Från den tid när fackföreningar inte fanns, utan arbetsköparna kunde husera som de ville med arbetskraften. Stå med mössan i handen, du proletär, annars! 

Sveriges längsta strejk

Skyllbergs spik har man hört talas om. Men trots att jag är uppväxt i Örebro har det undgått mig att Skyllbergs bruk ligger rätt nära, på vägen till Askersund.

I senaste numret av tidningen Arbetet läser jag den otroliga historien om hur arbetarna på bruket strejkade i hela fem år 1925-30.

En lokal historiker, Anette Thörnqvist har skrivit en avhandling om strejken.

Är det sådan fred vi vill ha?

Israel har aldrig "haft en sådan vän i Vita huset".

”Är det verkligen fred vi vill ha?” sjöng Imperiet.

Jag har inte tillgång till svensk tv här i Tversted. Men det räcker gott och väl med DR till morgonkaffet. Obehaget växer när de direktsänder från Jerusalem med Trumps närvaro i Knesset. Krigsförbrytaren Netanyahu öser på det sliskigaste sätt beröm över den amerikanske presidenten, ”aldrig har vi haft en sådan vän i Vita huset”, som belåtet slickar i sig.

Lasse Ekstrand om läget.

Vägen till Badehotellet

Badehottelet under "de förbannade åren".

Hjorths Badehotel är beläget i Kandestederne, drygt en och en halv mil norr om vårt Tversted. En snickarglatt, gulvitt träslott tronande i ett dramatiskt vackert landskap. Som på en tavla av Skagenmålarna. Brant stupande klitter, Vesterhavets eviga vågor, i skyarna skriande fiskmåsar.

Om man sett den populära danska tv-serien ”Badehotellet”, man får följa en välekiperad köpenhamnsk medelklass på ferie både i fred och krigstid, kan man lätt få för sig att den är inspelad i Kandestederne. Men så är inte fallet.

Journalister som berättar vad de ser

EU-möte i Köpenhamn. Vad ser vi här?

Att slå på dansk tv till morgonkaffet och ymern (det närmaste jag kommer filmjölk) är lärorikt. Eller vad ska jag säga?

När journalisterna, jag tvekar att ta det förpliktigande ordet i min mun, delger tittarna om toppmötet i Köpenhamn, med Macron från Frankrike och alla andra europeiska makthavare närvarande, lägger de sig på lägsta tänkbara rapporteringsnivå.

Rapport från Lasse Ekstrand i Danmark.

"Vi vann kriget", sa Rutte

William Shirer, amerikansk journalist som rapporterade från kriget i Europa.
Än idag håller hans skildringar stånd mot historierevisionism och ljug.

"Vi vann i alla fall andra världskriget", undlsapp sig Nato-chefen Mark Rutte nyligen. "Vilka 'vi'?", replikerade den ryske journalisten Dmitrij Kiseljov i sin veckokrönika igår.

Nato existerade inte på den tiden. Ruttes hemland Nederländerna var naturligtvis formellt en del av anti-Hitler-koalitionen, men den gjorde motstånd mot Hitler i mindre än en vecka.

Vem i hela världen kan man lita på?

”Det stod ju i tidningen!” kunde den gamle sjökaptenen utbrista. Smått förnärmad om man dristade sig till att ifrågasätta någon av hans utsagor. Morgontidningen utgjorde den auktoritativa, obestridda källan. I detta fall Gefle Dagblad. Framförallt dess ledarsida.

Ännu hade inte begreppet msm, main stream media, fått fäste. Medielandskapet, som forskarna säger, stod fortfarande orubbat.

Muren som inte föll

Dirk Ochsmann är en tysk litteraturvetare (f 1967), professor i germanistik i Leipzig. Han är själv född i det forna DDR och med boken Der Osten: eine westdesutsche Erfindung (2023) satte han fart på debatten om hur tudelningen av Tyskland inte avskaffades 1989 utan tvärtom har kommit att bestå och rentav förstärkas i vissa avseenden.

Stefan Lindgren har läst boken som kommit i svensk översättning på Karneval förlag.

Tre kamrater

Tre kamrater av Erich Maria Remarque är en märklig roman. Som i nästan alla Remarques romaner skildrar den tidens elände och mot bakgrund av detta en vacker men tragisk kärlekshistoria.

I Sovjet blev den en jättesuccé medan den i Sverige dök upp med 26 års försening, i Johannes Edfeldts översättning. 

Vem var Tsiolkovskij?

För en tid sedan fick halvtriljonären Elon Musk frågan om han ade några idoler. Ja, Konstantin Tsiolkovskij, svarade han.

Få svenskar vet vem han var. Han levde mellan 1857 och 1935. Han var döv, men lyckades ändå bli en vetenskapsman som på många punkter förebådade den moderna kosmonautiken.

EU:s militära "käpp" 3 x Rysslands

Annalena Laurén, DN:s ständige rysshetsare (oavsett stationering) skriver idag att EU har en ack alltför liten käpp att skrämma Ryssland med. Löftena om 5 % av BNP är tomt skryt. Några hundra miljarder till Ukrainakriget och saken skulle vara biff, menar vitfinskan.

Emellertid ska man inte glömma att EU:s militära "käpp" är nära tre gånger större än Rysslands. Detta redan före de senaste vansinniga rustningsbesluten.

Var skåda ljuset?

Jag läser på nätet att den amerikanske filosofen och psykoanalytikern Jonathan Lear, född 1948 och blott ett år äldre än undertecknad, har gått bort. Knuten till universitetet i Chicago, ett universitet med hög prestige i USA.

Ett lärosäte väl mest förknippat med Milton Friedman, hans ”Chicago Boys” och den nyliberala tankefigur som Pinochet i Chile under vägledning av samme Friedman varmt omfamnade.

Leïla Slimani i Stockholm 22 oktober

Leïla Slimanis trilogi, vars tredje del släpps i samband med hennes Sverigebesök, berättar om en fransk-marockansk familj och bygger delvis på hennes egen familjehistoria. Den sträcker sig över fem decennier och tre generationer.

Gemensamt för böckerna är hur människor slits mellan å ena sidan sin önskan om tillhörighet i en familj och en kultur och å andra sidan sitt behov av självständighet och frihet i en värld som ofta begränsar dem.

Gunnel Engström recenserar.

Tro det eller ej, Ryssland är fantastiskt

Den brittiske journalisten och kommentatorn James Delingpole har delat med sig av en provokativ berättelse om sitt senaste besök i Moskva, och målar upp en bild av Ryssland som står i skarp kontrast till den rådande negativa tonen i västerländska medier.

I en essä med undertiteln ”Tro det eller ej, Ryssland är fantastiskt”, publicerad i den brittiska politiska och kulturella veckotidningen The Spectator tidigare i veckan, beskriver Delingpole hur en inbjudan från en rysk-ortodox ärkebiskop, en ivrig lyssnare av hans podcast, banade väg för hans resa.

Ekstrand: Jag mötte Luspa

Det låter nästan som inledningen till en skröna av Jolo, hans De tre från Haparanda.

Låt mig berätta om en isande kall vinterafton några år in på 1970-talet i Puoltikasvaara. En liten ort belägen mellan Gällivare och Kiruna. Det kändes som att ha hamnat vid världens ände, när jag sent om natten gick ut på bron till värdparets hus och kikade upp mot en stjärnklar himmel. Alldeles tyst och stilla, gnistrande snö.

Rapport från Danmark

Lasse Ekstrand skriver:

Vi besöker ett plejehem för gamla, företrädesvis dementa, tillsynsbehövande uppe på
Skagen.

Jag kan inte låta bli att tänka slutstation eller dödens väntrum. En storväxt man knallar runt i bara kalsongerna. Knappast kontaktbar. Förvirrad blick. Besvarar inte min försiktiga hälsning. 

Sovjethumor förbjuden i Moldova

"Ivan Vasilevitj byter yrke" är en sovjetisk komedi från 1973 byggd på en pjäs av Michail Bulgakov. Här finns den med engelsk text som kan ändras till autogenererad svenska.

När filmen skulle visas på en moldavisk TV-kanal som annonserat i tablån dök det istället upp ett tvåspråkigt meddelande av myndigheterna att filmen var förbjuden på grund av sitt "militaristiska innehåll".

Se och döm själv!

Stefan Lindgren

Intervision - musikfestival i Moskva

Stilla flyter Dnepr

Bild av Nikolaj Dolgarukov 

I augusti 1943 gick sovjetarmén över Dnepr.

Fakta trilskas...

Att nämna "liberalismens fader", John Stuart Mill, riskerar att tyckas ironiskt, skriver Lasse Ekstrand i dagens krönika. 

Och fortsätter: Jag är ju ingen liberal. I så fall enkom i den sköna, teoretiska värld där fakta inte trilskas, som Gunnar Myrdal skrev. Eller var det "sparkar"?

Han formulerade, på strikt empirisk grund, ett vetenskapsideal. Pröva alltid dina teorier mot erkända fakta, de är sanningsvittnet. Jag flyttar över resonemanget till den politiska diskursen. Och byter teori mot ideologi.

Tillbaka på Ulleråker

Dagrum med patienter på Ulleråker (1956)

Det smyger sig på en märklig, jag finner inget bättre ord i hastigheten, känsla av att åka genom Ulleråkersområdet utanför Uppsala, skriver Lasse Ekstrand. 

Nu står här bostäder, förmodligen eftertraktade i en snabbt växande stad. Jag skulle, för min del, inte kunna bo på området. Inte efter att ha jobbat på det mentalsjukhus som låg här.

Alla byggnader från sjukhustiden är inte rivna, somliga har omvandlats till bostäder. Jag minns husen väl, vad som utspelade sig därinne bakom låst dörr, ansikten på patienter hängande i dagrummet.
Vad sitter kvar i väggarna? Är jag bara skrockfull?

Är en slav en träl?

 

Er Elias Wessén "Våra ord" (1932)

I vår tid som gärna framställer sig extremt känslig för nedsättande beteckningar på olika folkslag grasserar likväl en uppfattning om att ordet slav som träl och slav som folkslag på något sätt är besläktade.

Senast användes argumentet av Elon Musk för att förhärliga Englands påstått framstående roll som slaverimotståndare. 

Den lilla artikeln i Wesséns "Vår ord" nämner släktskapet men gör inget för att reda ut frågan.

Fruktansvärda jurister i Bremen

En tysk konstnär, Rudolph Bauer, har dömts i Bremens tingsrätt för ett antal fotomontage som kritiserade coronavirusmanövrar och krigshets. 

Han anklagades för att ha använt symboler för grundlagsstridiga och terroristiska organisationer. Bauer befanns skyldig till "uppvigling till hat" och dömde honom att betala 120 dagsböter [100 euro vardera, dvs ca 131 000 kronor].

Hela rättssalen ropade "Buuu!".

En annan europeisk historia om demokrati

Här ses Luciano Canfora på väg till domstol för att försvara sig mot ett åtal av Giorgia Meloni,
som han  kallat "i grunden nazist". Meloni återkallade senare åtalet. Foto: Corriera della Sera.

Vi har alla lärt oss att demokratin föddes i det antika Grekland och att den sedan har utvecklats i Europa till det folkstyre som råder i dagens demokratiska stater. 

Mot detta påstående reser historikern Luciano Canfora åtskilliga invändningar i sin bok Den europeiska demokratins historia. 

Kaj Odelstål recenserar här boken. 

2 x Hermele

Efter att ha läst den framlidne Kenneth Hermeles bok om judiskt motstånd under Förintelsen, en bok som punkterar myten om att judarna bara fann sig i sitt öde, motståndslöst lät sig ledas till slaktbänken, lånar jag på bibblan en av brorsan Bernts böcker, betitlad Judejävel: om svensk sionism och israelisk ockupation (2016). 

Ny krönika av Lasse Ekstrand!

Vad gjorde Wallenbergarna för Wallenberg?

Georg Sessler, mest känd som fotograf, har gett ut boken "Raoul Wallenbergs Golgatavandring" (Sjöbergs förlag, ISBN 978 91 900015, 332 sidor) där han presenterar sin bild av fallet Raoul Wallenberg, delvis byggd på egen forskning.

Sessler har fördelen framför många andra som behandlat ämnet att han kommer från Ungern, talar språket och är väl insatt i den judiska miljön. Tidigare har han i boken "Jag lever fast jag är född: en judisk familj i Budapest 1941-1956" skildrat hur han egen familj överlevde.

Boken rekommenderas varmt till läsning.

Vad har DU gjort för att förändra världen?

En bild från de s k Göteborgskravallerna 2001.

1969 skrev jag min C-uppsats i sociologi om Kuba och frigörelsen från det nordamerikanska, imperialistiska oket. Tio år efter revolutionen. Hur väcktes intresset för detta ämne, kan en undra? 

Sociologin hade jag halkat in på som på ett bananskal. Jag hade tänkt att läsa litteraturhistoria på universitetet. Kunde inte komma på något annat som passade mig och mina intressen.

Lasse Ekstrand spinner vidare.

Det är inte 68 nu, docent Ekstrand!

FNL-gruppen sjunger. Uppsala 1968. Foto: Odd Uhrbom.

Nog inger det en gammal (!) upsalaakademiker, nåja, en märklig känsla att slå sig ned i det ståtliga universitetsbiblioteket Carolina Rediviva (förr ”Carro” i studentmun) i Upsala denna onådens höst 2025. 

Studenterna av idag tycks en så förskräckligt unga. Var jag verkligen lika ung i augusti 1968, när jag ankom lärdomens stad på ängsliga ben?

Kritik av Israel är inte antisemitism

Vad jag minns så fanns det inga judar i Sandviken när jag växte upp. Äh, så klart det fanns. Men inte i vänskaps- eller bekantskapskretsen. Inte bland skolkamraterna. Ingen att komma i direktkontakt med. Lära känna.

Däremot användes ordet ”jude” i förklenande sammanhang. När det hade med pengar att göra. Framförallt lån av sådana.